Jesu fullständiga frälsningsverk på korset bekräftades när Anden kom över den troende församlingen. Joels profetia för den messianska tiden innebär att Anden utgjuts i fullt mått. Även hednavärlden inkluderas vilket visserligen inte sker på Pingstdagen (Apg 2) men väl för Lukas är ett viktigt tema – Evangeliet gäller inte bara judar utan även hedningar och Anden utgjuts över hedningarna på samma sätt som över judarna – karismatiska manifestationer (Apg 10:45-47).

Pingsten är i sig inte en ny tid, men den logiska konsekvensen av att Jesus uppfyllt Skrifterna och fullbordat försoningen. Jesu uppståndelse markerar den nya frälsningshistoriska epoken – den yttersta tiden (Apg 2:17). Jesus seger på korset och hans triumf genom uppståndelsen beseglades. Jesus upphöjs och återvänder till himlen och därifrån utgjuts Anden över församlingen.

Att pingstdagen (Apg 2) manifesterar Israels förnyelse som ingått i den profetiska kallelsen som ljus för alla folk, blir tydligt om man sätter in Lukas skildring i ett samtida judiskt perspektiv. För judar på Jesu tid var Jesajas budskap om att judarna ska vara ett ljus för jordens alla folk (Jes 42:6; 46:3; 49:6) var levande. Inte minst visas detta genom att Symeon citerar denna profetia när han profetiskt förs till Jesus i templet som nyfödd (Luk 2:30-32). Pingsten är en judisk högtid som visar att Jesusrörelsen sina rötter i trons folk i Gamla testamentet. Hedningar var till att börja med inte involverade. Och det kan förefalla märkligt att församlingen i Jerusalem inte benämns som kristen. Förklaringen är att det i Apostlagärningarna dröjer minst fem eller sex år innan ordet ’kristen’ myntas. Det sker för första gången i Syriska Antiochia i samband med att Jesusrörelsen i stor skala öppnade för hedningar (Apg 11).

När pingstdagen kom

Den kristna Pingsten var ursprungligen en judisk högtid instiftad av Mose. Den kallas även Skördehögtiden när vetet skördas, och Veckofesten – Shavuot, som är det hebreiska namnet. Veckofest kommer av att den infaller efter perioden av sju veckor räknat från påsken när de första kornaxen bars fram i templet som viftoffer, till tiden då förstlingsfrukten bars fram i templet. Detta förklarar Lukas skrivning när pingstdagen kom. Ordagrant står det när den femtionde dagen infunnit sig, när de sju veckorna avslutas med en ’femtionde’ dag – pentekoste på grekiska, ’pingst’ på svenska.

Pingsten var en vallfärdshögtid vilket förklarar förekomsten av alla språk som lärjungarna talade utan att förstå. De som hörde tungotalen var inte hedningar utan judar från förskingringen (diasporan) som bosatt sig i Jerusalem eller vallfärdat dit till pingsten. Varje israelit var ålagd att komma till Jerusalem tre gånger varje år. Pingsten firades under endast en dag då två nygräddade limpor bars fram i templet som bakats av nymalt vetemjöl från årets skörd (3Mos 23:15-21). Familjevis kom man för att överlämna korgar med bröden till prästen med orden I dag bekräftar jag för Herren, din Gud, att jag har kommit till det land som Herren med ed lovade våra fäder att ge oss (5Mos 26:3). Det var besökarna med förstlingsfrukter till templet som hörde lärjungarna tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 2:4).

Pingstens i kristet perspektiv

Paulus som firade veckofesten (Apg 20:16) beskriver Anden som förstlingsfrukt (Rom 8:23). Det nya liv som hör till framtiden, har genom Anden redan kommit. Anden på den troendes insida kopplar till Jeremias profetia att Herren skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan i Nya förbundet (Jer 31:33).

Även om det inte uttrycks i Skriften, är det känt från Jubileerboken (andra århundradet före Jesu tid) och även från Dödahavstexterna, att judar på Jesu tid förnyade förbundet med Herren på pingsten. I det ljuset blir lärjungarnas upplevelse av Anden på pingstdagen en bekräftelse på att Nya förbundet upprättats med Israels folk i enlighet med profetian. Enligt rabbinsk tradition fick Mose de båda stentavlorna på Sinai den femtionde dagen efter uttåget ur Egypten. Det verkar finnas en medveten koppling i Lukas skildring, mellan dramatiken på pingstdagen och förbundsslutet vid Sinai berg 1500 år tidigare. På tredje dagens morgon omtalas, åska, blixtar och hornstötar vid Sinai. Likaså rök och eld när Herren steg ner på berget och talar med hög röst (2Mos 19:17,19). På pingstdagen hördes ett dån och tungor som av eld som fördelade sig (Apg 2:2-3). Anden ingav lärjungarna att tala i tungor.

Rabbinerna förknippar pingsten med Gudsuppenbarelsen på Sinai då Israel fick Toran – Guds Ord. Utifrån uttrycket att Herres röst slår blixtar (Ps 29:7) uppfattade man att Gud talade med flera röster vid Sinai, så att alla folk skulle kunna förstå. Guds röst var även synlig i form av eldsflammor. Det upprepas på pingstdagen. Tungotal med jordiska språk (xenolalia) representerar två rörelseriktningar. Dels återsamlandet av de förskingrade stammarna till Jerusalem i den yttersta tiden. Dels att språken som lärjungarna talade – värdnationernas modersmål för judarna på besök i Jerusalem – indikerar att evangeliet nu kommer att gå ut från Sion till alla folk. Fortsättningshistorien följer i Apostlagärningarna.
Lärjungarna som på pingstdagen berörts av samme Herre som uppenbarade sig på Sinai – i muller, eld och tal – utgör det förnyade Israel som Herren slutit det Nya förbundet med i enlighet med profeten Jeremias ord. Detta förstärks av att Jesusrörelsen anges till ca 120 personer anförda av tolv apostlar – siffertal som konstituerar Israel (Apg 1:15,26). De är ’förstlingsfrukter’ i templet som proklamerar Guds stora gärningar (Apg 2:11) på många språk. Samma folk som bar kallelsen från Sinai, görs nu redo för uppdraget att i Andens kraft nå ut till alla nationer (hedningar)!
Till Sinai kom ett slavfolk. Därifrån avtågade en nation. Samma individer och samma folk. På liknande sätt var det med Jesusrörelsen. Till Pingsten kom en grupp desillusionerade Jesustroende. Med Andens utgjutande utlöste en världsrörelse. Förstlingen av 3 000 judar på pingstdagen har idag blivit många 100-tals miljoner Jesusefterföljare av alla folkslag.